Rocken räcker inte att höras
Jag skulle aldrig kalla mig hårdrockare, glamrockare eller ens bära bandana. Ändå var en av sommarens planerade höjdpunkter Mötley Crües festivalspelning på Peace&Love i Borlänge. Mötet var sedan länge peppat till max, men minnet är för mig en besvikelse.
Jag hänger ofta på rockklubbar, skabbiga som trendiga, stora som små. Jag har så länge jag kan minnas varit svag för gitarrer och riff, så väl oldschool som arenainövade. Jag vet att jag alltid haft rocken nära hjärtat och sedan barnsben förälskat mig i rockstjärnelivet, eller kanske snarare myten om rockstjärnelivet. Jag älskar idéen kring hela rocken som kultur, det finns så mycket mer än ljud och oljud. Men jag ser mig ändå inte som en ”rocker”.
Hela våren har jag laddat för en viss festivalspelning med ett visst skandalomsusat rockband. För mellan vinterns tentor, klubbkvällar och frihetsdrömmar tog de gamla gubbrackarna i Mötley Crüe en del av mitt hjärta, genom deras livsberättelser i boken ”The Dirt”. När bokens sidor började ta slut började jag ransonera min läsning för att få den att räcka längre. Jag fascinerades över det liv jag länge skräckimponerats av men ändå velat vara en del av, rockstjärnelivet. Jag ställer mig absolut inte bakom alla de galenskap som rocklegenderna har gjort men förundras över många av dem. Mest av allt förstummas jag över det faktum att gubbarna i sig fortfarande är vid liv. Om så nu är fallet. Detta skulle jag i alla fall ta reda på i Dalahästens hemort där jag och det ökända amerikanska rockbandet skulle dela torg under en nattlig spelning.
Festivalen kom, Mötley Crüe var i stan och jag i extas. Kvällen till ära var mina trasiga leggings på, håret extra rufsigt och i handen hade jag min bästa vän. Vi började arbeta oss framåt i folkhavet för att få en skymt av världen på scenen. Att pressa sig igenom en taggad och hårt packad publik är för oss inget nytt, vi kallar oss gärna konsertexperter och hyste i stundens hetta inga som helst tvivel om att läget skulle ordnas. Men plötsligt började gitarrerna på scenen vråla och jag hörde bekanta mansskrik från scenen. Showen började och jag såg ingenting.
En smärre panik började infinna sig då jag i månader med glittrande ögon pratat mig varm om huruvida Mike Mars faktiskt överlevt tack vare musiken trots sina extrema ryggproblem. Jag var enormt laddad inför att inspektera huruvida rullatorer infann sig eller borde infinna sig på scenen tillsammans med de söndertrasade gubbarnas uppenbarelser. Jag slog mig framåt i publikhavet och svor åt alla alldeles för långa pojkslynglar som enligt mig borde vara hemma hos mamma, men som istället stod i vägen för min sikt. Min mars gick rätt dåligt och loppet kändes i mångt och mycket förlorat.
Men under några stunder fann jag mig hyfsat nöjd då jag upplyft i någons armar eller hängandes på någon annan längre person i publiken skymtade scenen och lyckligt vrålade och levde till mina favoritlåtar. Men med mina (i omständigheterna) korta ben tillbaka på marken och med trasiga storbildskärmar mellan alla högre huvuden blev konserten för mig ett fiasko. Jag blev sur och mitt möte med hjältarna blev en besvikelse. Inte ens en töntig t-shirt fick jag tag på.
Jag är i efterhand givetvis glad över att jag var där. Jag minns med ett leende på läpparna hur vi i publiken tillsammans vrålade med i bland annat ”Girls Girls Girls”, dessutom har några sluddriga skrik mellan Vince och Nikki etsat sig fast i mitt huvud. Jag tror även att jag kanske skymtade Tommys trumpinnar i luften i ett andetag och jag har inte hört något om rullatorer. Men när jag tittar på bilder från kvällen är allt jag ser är en lysande scen på långt håll. Inga rocklegender, inga gitarrer och inga rullatorer. Jag ser ingenting och det befläckar mitt minne av en säkerligen fantastisk natt och spelning. Detta betonar också min tro på att musik inte räcker att höras. Den bör även beskådas med blänkande ögon, för rocken är en kultur som inte bara hörs genom öronen. Nu vet jag det säkert till nästa gång. |
|