|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|  |
|
|
| Smärtsam njutning |
"Nu är glada julen slut slut slut, julegranen kastas ut ut ut, men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat!"
Så lät det på min mosters senaste julgransplundring, och så sjungs det väl även i tyskarnas hem. Även hemma hos Roland Grapow och de återstående Masterplan-medlemmarna. Tyvärr är det en bit av texten däruppe som inte är sann. Jorn och Uli kommer inte tillbaka. De har lämnat skeppet för alltid.
De två första skivorna "Masterplan" och "Aeronautics" är gyllene tidlösa klassiker. Ingenting annat. De är två skattkistor så proppade med mästerligt utförda hits att det mesta musikhistorien någonsin har presterat bleknar i jämförelse. Dessa två skivor förtjänar precis lika mycket cred som Iron Maiden's första plattor och Metallica's svarta album. Detta skriver jag utan att darra på händerna.
Men nu är det nya tider. Jorn är borta, Uli är borta. Ersättarna heter Mike DiMeo och Mike Terrana. Bägge två välbekanta ansikten i hårdrocksvärlden. Terrana har lirat med typ femtioelva supergrupper och behöver ingen närmre presentation eller kommentar. Han sköter sig förstås utmärkt bakom trumsetet. DiMeo är det värre med. Han gör ett tappert försök att axla Jorns mantel, och i sina bästa stunder övertygar han riktigt ordentligt, men redan efter de inledande låtarna förstår man att han ligger flera snäpp under Norges mikrofonkung. DiMeo är en mästerlig sångare, men i det här fallet räcker det inte. DiMeo är guld och gröna skogar, men Jorn...han var den rena kärleken.
Det är ju allmänt känt att allting mår bäst när det råder jämvikt i universum. I Masterplan utgjordes yin och yang av Roland Grapow och Uli Kusch. Två blodsbröder och kontrahenter som skrev låtar både med och mot varandra. Idag är jämnvikten rubbad. Nu är Roland ensam härskare i Masterplan, och musiken har genast vikt av från den gyllene vägen. Från att vara ett otyglat majestätiskt vilddjur har Masterplan nu blivit en replika av Helloween när de var i sina bästa dagar. Inte helt oväntat har gitarrerna tagit överhanden i musiken, och Roland ser till att spela så många gitarrsolon han kan. När jag har MKII och Beautiful Sin's debutplatta "The Unexpected" i vardera hand (eller snarare vardera öra) är det svårt att inte känna att det faktiskt var Uli som drog den längsta stickan i separationen. Ulis projekt Beautiful Sin är storslaget, med en gudomlig sångerska och en stor knippe hits, och inte minst: gott om tid och utrymme att utvecklas på.
Nu låter det som att jag asvkyr MKII. Det gör jag dock inte. Masterplan är fortfarande Masterplan, och de bräcker nittionio procent av alla melodiska metalband med hästlängder. Men förlusten av Jorn och Uli svider enormt. Från att ha varit elitens elit har Masterplan gått och "bara" blivit ett utav världens bästa metalband. Skivan är väldigt bra, men avsaknaden av alla nior och tior i låtlistan är plågsamt uppenbar. Möjligen går sorgen över med tiden, och på de kommande plattorna kanske det inte svider lika mycket, men för tillfället känns det bara som att dörren till paradiset har slagit igen för alltid.
Ibland är steget mellan betyget fyra och betyget fem det längsta. |
|
  Linus Olsson 2007-02-14 |
|
|
|
|
|
 |
|
| Betyg |
 |
| Bolag/Distributör |
| AFM/Sound Pollution |
| Producerad av |
| Andy Sneap |
| Utgivningsår |
| 2007 |
| Genre |
| Hårdrock/Metal |
| Artist/Grupp land |
| Tyskland |
|
|
| Låtlista |  |
|
|
|
|
| Värt att notera | |
|
|
|
| Första skivan med nya bandmedlemmarna Mike DiMeo (sång) och Mike Terrana (trummor). |
|
|
|
|
|
|
|