 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Artikel |
|
|
|
|
|
 |
|
Here, there and everywhere
The Beatles samlade inspelningskatalog ges ut på CD denna höst. Då för andra gången. Datumet för utgivningen är den 9 september. Märkligt nog samma dag som undertecknad fyller 60 år.
Tja, sämre födelsedagspresent kunde man ju få?
Speciellt med tanke på att jag faktiskt fanns med från början. Inte så att jag häckade på Star Club i Hamburg. Men jag var faktiskt fjorton år gammal när The Beatles medverkade på TV-programmet Drop-in. Detta innebär att jag var limmad framför vår svartvita TV-apparat när programmet sändes. Inte för att de då ganska okända The Beatles medverkade. Men på den tiden var tonårsgenerationen ganska så svältfödd på underhållning i musikens tecken.
Jag kommer ihåg att jag var ganska imponerad av gruppens framträdande, men det jag kommer ihåg bäst var deras image. Efter det datumet dröjde det inte många dagar innan jag tvättade brylcreemen ur håret och lät det hela växa. Detta till min föräldragenerations stora förtret. Men den historien har ni säkert läst förut?
Historien om The Beatles karriär har ni säkert också tidigare kommit i kontakt med. Berättelsen om fyra engelska tonåringar vars musikaliska framgångar slog en hel värld med häpnad.
Men har The Beatles alltid setts som världens älsklingar? Det är inte för inte som den gamle Cavern-discjockeyn Bob Wooler hävdade att Liverpoolgatan Matthew Street borde döpas om till Mythew Street. Det finns en hel del fakta som förvanskats bortom all igenkännlighet genom åren.
Ta bara det faktum att The Beatles samtliga album idag ses om omistliga mästerverk. Men så har inte alltid varit fallet.
När albumet Sgt Peppers Lonely Heart Club Band först nådde skivdiskarna så dök det upp en hel del insändare i de dåtida pop-tidningarna. Detta från tonåriga beundrare som ansåg att gruppens nya album mest innehöll svårbegripliga spår som inte på något sätt kunde matcha gruppens tidigare inspelningar.
Det blev inte bättre, detta när 60-talet gick mot sitt slut. De som slutit The Beatles till sitt hjärta i höjd med She Loves You och I Want To Hold Your Hand blev inte ett smack lyckligare av You Know My Name (Look Up The Number) eller Revolution no 9. De undrade mest vad det var som hade hänt?
Inte blev det bättre efter att The Beatles förklarats upplösta som grupp. I början av 70-talet gavs det ut en gedigen bok om staden Liverpools historia. Där nämns The Beatles bara som en bisats. Den musikrevolution som skett inom stadens gränser under 60-talet (där The Beatles bara var en del) sågs mest som en pinsam parentes. Beatlesmedlemmarna var bara ett gäng gamla knarkare som satt stadens rykte på spel.
Dessutom hade ju alla medlemmarna försvunnit från staden så fort det bara gick. Liverpool hade inte ens hunnit plocka en hundradel av deras förmodade inkomster i kommunalskatt.
Mottot på den gamla hemorten under tidiga 70-talet verkade vara: Glöm bort dem, helst så fort som möjligt!
Vill ni söka mer fakta om sagda tidsperiod i The Beatles historia kan jag bara rekommendera Spencer Leighs utmärkta böcker Twist And Shout – Merseybeat, The Star-Club and The Beatles samt The Best Of Fellas – The Story of Bob Wooler, Liverpools first DJ.
Speciellt den sistnämnda, en bok som berättar om alla de som stannade kvar. De som inte hade möjligheten att flytta till London och bli en del av de stora sammanhangen. De personer som sedermera sågs som de stora förlorarna.
Bob berättar bl.a. om när man försökte starta Beatles Conventions. Första gången detta skedde var i staden Norwich år 1976. En lokal entreprenör, Dave Chisnell, arrangerade ett mindre Beatlesconvent i ett lokalt Folkets Hus. Detta med viss framgång.
Sporrad av det lokala besöksantalet försökte han sig på samma sak i London. Då i den betydligt större lokalen Alexandra Palace. Det hela utannonserades som Europe's First Christmas Beatles Convention. Alltsammans slutade som en katastrof. Dave hade bokat in Bob Wooler som gästföreläsare. Då tillsammans med den man som, med viss rätt, kallade sig The Beatles förste manager, Alan Williams. Men det kom knappt några besökare. Detta trots att fem singelplattor från The Beatles skivkatalog detta år återigen hamnade på Englandslistan. Yesterday, Paperback Writer, Get Back och Back in The USSR.
Orsaken till återutgivningarna den gången var att EMI's avtal gamla kontrakt med The Beatles nu gått ut och bolaget var mer eller mindre fria att ge ut alla gruppens plattor i den takt de ville.
Detta år såg vi samlingsplattor med The Beatles som Love Songs och Rock’n roll Music. Dessutom gav man ut gruppens samtliga singelplattor i England. Dels i boxform, dels som separata enheter. Dessutom gavs alla singelplattor för första gången ut med bildomslag. Så visst fanns det en förklaring till att sagda låtar plötsligt dök upp i listsammanhang igen. (Två av titlarna ovan hade heller aldrig tidigare setts som sjutummare på den engelska marknaden.)
Men ingen ville besöka ett convent tillägnat The Beatles. I alla fall inte just då.
Men allting blev förlåtet i samband med John Lennons död i slutet av 1980. Då var allt förlåtet. Fast knappast inledningsvis. Liverpooljournalisten Alan Bleasdale befann sig på en pub samma natt som dödsbudet kablades ut och hörde en gammal stamgäst förklara: ”They're making all this fuzz about John Lennon. Just think what'll happen when Ken Dodd dies”!
(Förklaring till yngre läsare: Ken Dodd är en underhållare från Liverpool vilken varit en gigant inom engelsk musik hall underhållning. I skrivande stund är han fortfarande vid liv.)
Men när det handlade om The Beatles gamla repertoar så var uppenbarligen allt förlåtet. Gruppen Wings, med Paul McCartney vid rodret, hade blivit större än sin gamla grupp under 70-talet. Men när vi skrev 1980 var även Wings historia.
Om jag inte minns fel så handlade historien där till viss del om herr McCartneys historia om förtjusningen i ”fel” rökverk samt en turné i Japan.
När Paul sedan, efter ett antal år, tog upp turnéverksamheten igen så handlade det inte om att jobba med en ny grupp. Nu körde han sitt under eget namn och alla inblandade musiker i projektet var utvalda av Paul själv. Wings blev ett namn för rockhistorien.
Alltsammans resulterade i ett antal synnerligen minnesvärda konserter där The Beatles gamla låtar också fick ta största möjlighet i Pauls program.
George Harrison fick se bottnen i sina kassakistor när hans filmbolag Handmade Films höll på att välta. Detta efter att Madonna och Sean Penn fått igenom sina miljongagekrav för filmen Shanghai Surprise. En rulle som mänskligheten sedan inte brydde sig om att se.
Nästa gång George mötte redovisningskamreren var dennes budskap, gör ett par kommersiella album. Annars får du nästa gång prata affärer med konkursförvaltaren. Resultatet av det mötet blev soloalbumet Cloud 9, Travelling Wilburys - projektet samt hela Anthology-serien. Det är inte klokt vad kreativ man kan bli om bankkontot börjar bli tomt.
Idag är hela industrin runt The Beatles en mer penningomsättande maskin än under den tid gruppen existerade. Detta trots att den sista gruppen åstadkom i inspelningsstudion skedde när George Harrison lade sista tonerna på I Me Mine, den 3 januari 1970.
Det datum då The Beatles sedan officiellt förklarades upplösta var den 10 april 1970. Talesman för hela gänget var då Paul McCartney. Denne kunde nog knappast, ens i sin vildaste fantasi, föreställa sig vad som komma skulle?
Större delen av Liverpools turistindustri handlar idag om The Beatles historia. Besökare kan åka bussresor till allehanda minnesmärken relaterande de fyra medlemmarnas uppväxt och vidare karriärer. Under The Beatles Week varje höst fylls hela staden av olika coverband. Något år saknades inte ens en japansk dito vilken specialiserat sig på musiken från The Beatles tidiga karriär. Vi har ju även haft en del svenska grupper vilka också specialiserat sig på den musik The Beatles framförde under olika delar av sin karriär vilka fått den prestigeladdade uppgiften att framföra sina verk under den här veckan.
Det har även rests en staty föreställande The Beatles. Även om nu elaka tungor påstår att de individuella medlemmarnas utseende mest påminner konstnärens eget.
Roligt att The Beatles till slut fick det erkännande de verkligen förtjänade. Men håll det där med Mythew Street i minnet. Tänk bara om den gamle cynikern John Lennon fått veta att man döpt om stadens flygplats efter honom? Vad han skulle ha skrattat. |
|
|
|
|
  Lennart Wrigholm 2009-08-24 |
|
 |
|
|
|
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |