 |
| |
 |
 | |  |
|
|
| Retro | Album | Antologi/Box |
|
|
|
 | Buddy Holly
The Legend Lives On |
 |
| Not Fade Away |
Buddy Hollys aktiva musikaliska karriär blev kort. Den varade inte längre än drygt ett och ett halvt år. Ändå har musikkritikern Bruce Eder beskrivit hans gärning som ”the single most influential creative force in rock 'n roll”. Tidningen Rolling Stone rankar honom som No. 13 på listan ”The fifty great artists of all times”. Ingen av dem använder några överord.
Buddy Holly & The Crickets var inte bara historiens första klassiska popgrupp med sin sättning på två elgitarrer, bas och trummor. Buddy var också den förste att skriva, producera och framföra sina egna kompositioner. Hans musik blev också avstampet i karriären för både The Beatles och The Rolling Stones.
The Beatles spelade inte bara in Holly´s Words Of Love under inledningen av sin karriär. När Paul McCartney och John Lennon var medlemmar i skifflegruppen The Quarrymen och fick möjlighet att göra sin första inspelning så valde de Holly’s That’ll Be The Day.
John och Paul såg dock inte Buddy Holly när denne gästade Liverpool under sin enda Englandsturné. Men enligt vissa uppgifter hade de i alla fall möjligheten att se honom på TV eftersom BBC sände Buddy Holly & The Crickets framträdande i programmet Sunday Night At The London Palladium.
Keith Richards såg däremot Buddy Holly i London och ett antal år senare valde Rolling Stones att göra dennes Not Fade Away som sin tredje singelplatta. Den första Rolling Stones inspelning vilken sålde sig upp på den amerikanska försäljningslistan.
Att göra en lista över alla stora artister vilka har en Buddy Holly cover i sin inspelningskatalog skulle närmast vara omöjligt. I alla fall på den här platsen. Men idag, över femtio år efter hans död, har musicalen om hans liv gått för utsålda hus i England och USA under många år. (Just nu går musicalen i Stockholm). Buddy Holly´s inspelningar säljer fortfarande i miljonupplagor och då ska man ändå ha i åtanke att under karriären hann han bara åstadkomma tre LP-plattor och en handfull singlar.
Charles Hardin Holley föddes i Lubbock, Texas, 1936 och lärde sig spela gitarr, mandolin och fiol i tioårsåldern. Då hade han redan fått smeknamnet Buddy inom familjen.
Under sin tid i High School intresserade sig Buddy för musik, medverkade i lokala grupper och sjöng i skolkören. Hans intresse för rock-a-billy väcktes när han såg Elvis Presley framträda i hemstaden våren 1955. Tillsammans med gitarristen Niki Sullivan, basisten Joe B. Mauldin och trummisen Jerry Allison bildade Buddy den grupp som snart kom att kallas The Crickets.
Redan under hösten 1955 framträdde de i hemstaden tillsammans med Elvis Presley och Bill Haley & The Comets.
Framträdandet gav gruppen kontrakt med Decca-etiketten och på detta kontrakt felstavade man Buddy´s efternamn till Holly. En stavning som i slutändan gav Buddy dennes artistnamn men egentligen krediterades kontraktet till gruppnamnet The Crickets. Något som skulle få vissa efterverkningar i den kommande karriären.
1956 skickade Decca The Crickets till Nashville för att arbeta tillsammans med producenten Owen Bradley. Dessa inspelningar gav egentligen ingenting mer än en tidig inspelning av Buddy´s egen komposition That’ll Be The Day. (En fras denne plockat från huvudpersonen i John Wayne-filmen The Searchers.)
Decca ignorerade denna inspelning men gav ut singelplattan Black Days, Black Nights och Modern Don Juan vilken inte gjorde något större intryck på den skivköpande publiken. Den 22 januari 1957 informerade därför Decca sina klienter att man inte tänkte förnya kontraktet.
Holly kontaktade därför en lokal entreprenör, Norman Petty vilken ägde en egen inspelningsstudio i staden Clovis, New Mexico. Petty blev imponerad av gruppens musikaliska förmåga men framför allt imponerades han av Holly´s egna kompositioner. Han kontaktade en rad musikförläggare och skivetiketter vilket resulterade i ett nytt skivkontrakt för Brunswick Records. Samtidigt skrev han kontrakt med Coral Records för Buddy som soloartist. Detta satte Buddy i den något ovanliga situationen att ha två skivkontrakt samtidigt. Detta med två etiketter vilka båda var sidobolag till moderbolaget Decca. Det skivbolag som nyligen gett honom sparken.
Den 27 maj 1957 gavs en nyinspelning av That’ll Be The Day ut under namnet The Crickets. Allt för att försöka kringgå Decca’s rättigheter till kompositionen som sådan och när singelplattan toppade såväl hitlistorna i USA som England några månader senare valde moderbolaget att se åt ett annat håll. Pengarna hamnade ju i deras kassakistor ändå.
Eftersom Buddy var kontraktskriven till bolaget som såväl soloartist som gruppmedlem valde man också att ge ut två LP-plattor, ”The Chirping Crickets” i november 1957 och ”Buddy Holly” i februari 1958.
Uppföljarna, Oh Boy och Peggy Sue, sålde sig båda upp på Englands och USA´s Topp Tio och The Crickets turnerade i såväl Australien som England under det första halvåret 1958. På grund av deras succé plockade bolaget ihop ytterligare ett album, ”That´ll Be The Day”, vilket gavs ut i april detta år.
I juni 1958 mötte Buddy Maria Santiago, en ung dam vilken arbetade som sekreterare för Murray Deutsch, direktör på New Yorkförlaget Peer Southern Music. Paret gifte sig i augusti detta år.
Maria kom sedan inte bara att arbeta som ”road manager” åt gruppen. Hon fick också en inblick i deras affärer och såg att Norman Petty medvetet lurade dem på stora pengar. Alla gruppens inkomster från dess skivförsäljning gick oavkortat in på Petty´s bankkonto.
Buddy engagerade då advokaten Harold Orenstein, specialist på kontraktsfrågor inom artistvärlden. Dennes uppgift blev att få loss de pengar Petty höll inne.
Buddy hade vid denna tid börjat intressera sig för hela musikscenen i New York och hade stora planer för framtiden.
Buddy och Maria hade flyttat in i en lägenhet i Greenwich Village men de övriga gruppmedlemmarna ville flytta hem till Texas igen. Detta gjorde att The Crickets officiellt splittrades i slutet av 1958.
Gruppens tillgångar var nu ”frysta” på grund av det åtal Orenstein lämnat in gentemot Norman Petty och i brist på pengar accepterade Buddy ett erbjudande från agenturen GAC. Detta för en turné under namnet Winter Dance Party tillsammans med bl.a. Dion & The Belmonts, The Big Bopper och Richie Valence. Buddy plockade därför samman en ny kompgrupp bestående av gitarristen Tommy Allsup, basisten Waylon Jennings och trummisen Carl Bunch. Dessa fick givetvis agera under namnet The Crickets.
Turnén gick på ishala vägar i norra USA i ensemblen åkte i buss. Till slut fick Buddy nog av det långsamma tempot och hyrde in en sportplan för att ta sig mellan två spelplatser. Tillsammans med Richie Valence och The Big Bopper skulle trion ta sig mellan Clear Lake i Iowa och Moorhead i Minnesota på några timmar istället för en hel dag. Planet kraschade kort efter start och samtliga ombord avled omedelbart.
Buddy Holly begravdes den 7 februari 1959 i hemstaden Lubbock, Texas.
Under sin livstid gav Buddy Holly ut tre LP-album och en handfull singelplattor. Men han gjorde så mycket inspelningar under sin kontrakterade tid på Coral-etiketten att denna kunde ge ut singel och LP-plattor under tio års tid där låtmaterialet ofta var helt okänt för publiken. Den tekniska kvalitén på dessa inspelningar var ursprungligen mycket ojämn. Vissa var färdigställda i studio och vissa var demoinspelningar Holly åstadkommit i sin lägenhet. Men då inspelningar med Buddy Holly var hårdvaluta, speciellt på den europeiska marknaden sparades inga medel i ambitionen att ge ut nya album.
Den första singelplatta som gavs ut efter Holly´s död var Peggy Sue Got Married kopplad med Crying, Waiting, Hoping hösten 1959. Båda demoinspelningar som producenten Jack Hansen utökade med insatser från flera studiomusiker samt kören The Ray Charles Singers. Detta för att ge lyssnaren intrycket av att plattan var en genuin Crickets-inspelning. Ytterligare sex inspelningar fick samma behandling och utgjorde sedermera albumet ”The Buddy Holly Story Vol. 2”.
Efterfrågan på ”nya” Buddy Holly album var så stor att även Norman Petty snart kom att arbeta vidare på allt inspelat material som fanns i arkivet. Ljudmässigt håller detta material en mycket varierad kvalitet.
Den sista Buddy Holly plattan innehållande ”nytt” material gavs ut 1969 och detta album bar titeln ”Giant”.
Kontraktsstriden mellan arvtagaren till Buddy Holly´s inspelningskatalog, Maria Holly och Norman Petty förefaller aldrig ha fått någon riktig lösning. I dag ägs förlagsrättigheterna till Buddy Holly´s material av Paul McCartney.
Snart ska det också vara dags för en ny film om hans livsgärning, The Day The Music Died, skriven och producerad av Bruno Miotto.
Så även om historien om Buddy Holly i realiteten tog slut den 3 februari 1959 har den numera fått legendstatus och kan därigenom fortsätta i evighet.
Vad bjuds då i den här lilla lådan? Såvitt jag kan se innehåller dessa album i sin helhet material som spelades in under Buddy Holly´s livstid. Med det menar jag att man helt och hållet duckat för de låtar som färdigställdes efter hans död. Lite synd då exempelvis Peggy Sue Got Married är en riktig höjdare, men som jag brukar säga, man kan inte få allt. Speciellt med tanke på att de här boxarna är tänkta för lågprismarknaden. Detta innebär också att köparen inte får någon historik med tillhörande bildmaterial.
Men om ni vill ha en bra samling med Buddy Holly i skivhyllan till ett rimligt pris så är den här boxen ett fynd. Alla de stora låtarna finns med, ljudkvalitén är ypperlig och det bjuds också på en och annan raritet. Exempelvis får ni den första singelplattan som gavs ut på Decca-etiketten. De spåren är inte alltför vanliga på samlingsplattor. Samma gäller för de alternativtagningar som avslutar CD3 vilka ursprungligen spelades in under The Crickets vistelse i Nashville våren 1956.
Tillhör ni den skara som aldrig lyssnat till Buddy Holly & The Crickets så ta chansen nu. Förvånas över hur fräscht och genomarbetat materialet fortfarande låter. Jerry Allisons paradiddlar på pukorna i Peggy Sue är fortfarande oöverträffade i rockhistorien. För att då inte tala om det driv hela gänget piskar fram i Rave On. Bruce Springsteen påstod en gång att han ofta spelade ett par Buddy Holly låtar i omklädningsrummet innan han gick in på scenen, bara för att komma i stämning. Det förvånar mig inte alls! Snarare förklarar det en hel del.
|
|
  Lennart Wrigholm 2010-02-23 |
|
 |
|
|
| |
| Betyg |
 |
| Bolag/Distributör |
| Golden Stars/Helan |
| Producerad av |
| Various |
| Utgivningsår |
| 2009 |
|
|
 | Låtlista |  |
|
|
| 3 | Don't Come Back Knockin' |
| 5 | Rock Around With Ollie Wee |
| 6 | I'm Changing All This Changes |
| 9 | I'm Lookin' For Someone To Love |
| 15 | Mailman, Bring Me No More Blues |
| 2 | (You're So Square) Baby I Don't Care |
| 14 | Rock Around With Ollie Wee (alternative version) |
| 15 | That'll Be The Day (alternative version) |
|
|
| Värt att notera | |
|
|
|
| Idel originalinspelningar utan överdubbningar |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
 | |  |
|
| |