På Metaltown i somras gjorde dessa brittiska hardcoreälsklingar sin svenska entré. Men redan sedan långt tidigare hade de hypats i såväl sitt hemland som Sverige, få band har nämligen en tyngd lik Bring Me the Horizon’s (i fortsättningen kallad BMTH). Med vokalisten Oliver Sykes högst egna growlteknik, deras gnylriff och trumpkomp bildas något som av många skulle påkallas som svårlyssnat och horribelt, men för de som kommit till det utsålda Klubben beskrivs som ren och skär kärlek.
Ja, det är faktiskt länge sedan jag såg Klubben så välfylld. Det är nästan svårt att få luft ibland. Värre blir det när BMTH äntrar scenen. Hela, eller i alla fall halva Klubben, fylls av mosh-pits och circle pits och man måste vara med på leken för att leken tåla. Man brukar ju tala om blod, svett och tårar. För kvällen ger jag dem alla tre. Svetten kommer liksom naturligt när man kokas inne i Klubben. Tårarna, de fälls när BMTH för en stund faktiskt blir aningen melodiska – i ”Suicide season”, ett otroligt vackert (men också givetvis tungt) spår. Blodet sprutar sedan när jag får en frenetisk hand rakt i nyllan i moshen och näsan läcker som ett såll. Nu har jag både förlorat en bit av en tand och börjat blöda näsblod i moshen, nästa steg är väl att jag bryter något? Men, men, either you’re in or you’re not. Faktiskt är det inte heller så farligt som det kan verka, folk hjälper en alltid upp om någon råkat trilla av en för hård knuff.
Och att inte mosha är lite som att förlora charmen i BMTH’s musik. Visst går det att stå bredvid och titta på, jag testar givetvis båda, men det blir knappast på samma sätt som när man ger sig själv till musiken. När man står bredvid uppfattar man det tekniska i bandet och när man moshar uppfattar man glädjen. Klart är i alla fall att mycket tyngre än så här blir det inte.
Och då läggs ändå fokus för kvällen på den senaste plattan, visserligen släppt 08, Suicide Season. Det är egentligen bara ”Pray for plague”, den så övergrymma, som kommer från bandets debut, som i mina ögon också är en av 00-talets vassare. Suicide Season är en mer harmonisk och melodisk skiva – om man nu får använda sådana termer gällande BMTH – och det är tydligt att även den gillas, då många i publiken faktiskt sjunger med. Ja, BMTH bjuder kort och gott på det mesta denna kväll, tyngre sessioner än tungt, sjunga-med-partier, teknisk metal och folkfest på scen – vilket i slutändan kanske ändå får räknas som kvällens höjdpunkt. Jag är bottnad, en femma känns given. |