|
|
|
|
 |
| Överdriven enmansshow |
| Trion Wolfmother splittrades och blev så småningom en kvartett. Live blir det dock tydligt att det är en soloartist man skådar. Övriga tre bandmedlemmar gör sig inte besväret. |
|
Att Andrew Stockdale är en musiker och gitarrist ända ut i fingerspetsarna är svårt att ta miste på. Att han är en svår man att göra musik med verkar också tydligt. På det senaste alstret Cosmic Egg lät han inte den andra gitarristen spela in ett enda gitarrparti! Om Wolfmother inte sågs som ett soloprojekt förut, så gör dem det definitivt nu.
Det är synd, då Woflmother förmodligen var ett intressant liveband förut. Då, när de var en trio, var alla bandmedlemmarna utpräglade musiker och gavs i alla fall ett dugligt balanserat utrymme på scen. Chris Ross gav till exempel keyboarden ett nytt ansikte på rockscenen och Myles Heskett kunde som smått imponera med sitt slagverk. Nu, som kvartett, är det till en början så att man tycker att den nya trummisen, den nya basisten/keyboardisten och den kompletterande gitarristen inte känns värdiga och kunniga nog att spela med Stockdale. De hinner helt enkelt inte med i hans tempo och noll fokus hamnar således på dem. Ju längre spelningen lider desto tydligare blir det dock att de inte kan göra så mycket. Varje litet försök till egen utsvävning i musiken möts av en sned blick av perfektionisten Stockdale och att alla måste följa hans ibland, eller ofta, överdrivna solon är en regel som bara måste följas. Det kan inte vara lätt att lira med denna Stockdale.
Samtidigt hoppas jag att de var medvetna om situationen de gav sig in på när de valde att hoppa på projektet. Den nya basisten/keyboardisten Ian Peres verkar dock inte lika lycklig, han är nära att putta till Stockdale vid flera tillfällen av ren ilska och tristess. Han hade nog trott och hoppats på en större roll i bandet, då Wolfmothers material tidigare bestått av mycket bas och keyboard. Den andra gitarristen, som känns helt överflödig, samt trummisen, som gör sitt jobb okej men knappast glänser, försöker dock hålla god min. Samtidigt hoppas jag att de alla ser det som en ära att få spela med Stockdale. En viktigare rockikon för det sena 2000-talet är svår att finna.
Att Stockdale är en rockikon av stor rang består som tidigare nämnt mycket av hans briljanta gitarrspelande. Hans speciella röst, som han också lärt sig sjunga med (tidigare lät det mest falskt), gör heller inte intrycket sämre. Låtmaterialet är dessutom övertygande, låtar som ”New moon rising”, ”Cosmic egg” och ”Women” är alla högklassiga. Det är istället enmansshowen och när Stockdale solar iväg lite väl mycket som spelningen inte känns lika självklar. Visst förstår man att Stockdale har stor lust att visa vad han kan och lärt sig, men det gör han bättre genom att tona ner på sig själv. Storheten ligger ju faktiskt i att inte enbart själv glänsa, utan även göra de andra i bandet bra, hur medelmåttiga de än må vara. Bäst blir det faktiskt när Wolfmother spelar deras låtar rakt igenom utan några krusiduller. Då syns också de andra medlemmarna som smått. Bäst för kvällen blir där hyperspeedade och genomroliga ”Apple tree” samt avlutande ”Joker & the theif”, förstås.
Det som ekar inom mig när jag lämnar lokalen är ändå enbart Stockdale och frågan hur länge han får behålla sina tre nyfunna kompanjoner, som verkligen bara ser måttligt roade ut när de kliver av scenen utan några som helst applåder som följd. Som vanligt är all fokus riktad mot Stockdale, som stannar kvar lite extra på scen för att göra något uselt försök till ” a goodbye song”. Vore det inte en idé att starta ett soloprojekt nu, Andrew? |
|
  Jacob Ottoson 2010-02-10 |
|
 |
|
|
|
|
|