|
|
 |
 | Relaterade inlägg |  |
|
 |
| Externa artistlänkar | |
|
|
|
|
|
|
|
| Nostalgi för 35-åringar |
| ...men förbannat bra sådan kan jag lika gärna konstatera med en gång. Depeche Mode har ett halvbra aktuellt album som ursäkt för att ge sig ut på en maffig världsturné som nu alltså når ett Globen som sålde slut på några timmar. |
|
Till en början ser det faktiskt ut som om bandet tänker låta senaste skivan utgöra grunden för konserten, något som skulle vara ett vanskligt drag - "Sounds Of The Universe" har sina ljusa stunder men är en ovärdig uppföljare till den utmärkta "Playing The Angel" som kom för några år sedan. Mycket riktigt blir det en trevande öppning på konserten, möjligtvis fungerade "Wrong" men det var inte förrän hitkatalogen började ventileras som det lossnade för Depeche Mode. Det gjorde den i och för sig tämligen snabbt.
Det är ett välmående Depeche Mode som visar upp sig från en mycket publikvänlig sida - Dave Gahan är den perfekte frontmannen, karisma personifierad, med machofjolliga manér som skulle charma en orm (och för den delen en Let's Dance-jury), det patenterade snurrandet sitter perfekt och - icke att förglömma - han sjunger som en gud. Mina reservationer mot senaste plattan till trots är Gahan alltjämt en av de riktigt stora scenpersonligheterna och sångarna inom vad vi kallar populärmusik. Så är det. Punkt. Andrew Fletcher är däremot ingen scenpersonlighet, han står snarare som den enda påminnelsen om att åren gått med en gubbmage som döljs under den svarta t-shirten och en mycket begränsad vilja att ta plats. Rätt cool dock. Martin L Gore vill inte bara vara hjärnan i Depeche Mode utan gör sitt bästa för att sno lite strålkastarljus från Gahan - det går sådär, guldglittrande dress till trots.
Publiken är Svensson med inslag av hardcoresynthare. För visst ses Depeche Mode fortfarande som ett synthband även om gitarren tidigt blev en viktig del av deras ljudbild. För de mera inbitna, renrasiga synthtalibanerna borde kvällen ha varit problematisk, det röjdes rätt friskt och Gores grovhuggna gitarryxande i kombination med Gahans urkraft till röst för inte sällan tankarna till...blues. Ja, faktiskt, rå, vildvuxen blues. Och gav de renrasiga inte upp redan när Gore förälskade sig i gitarren någon gång 1986 så borde de ge upp nu när Gahan uppenbarligen förälskat sig i den inhyrda trummisen som fick ta gott om plats. En trummis med hårdrocksfasoner skickar säkert rysningar längs många synthluggars ryggrader...
Själv har jag inga problem med det här - när Depeche Mode väl hittar formen hittar de även en perfekt medelväg genom deras elektroniska och träskiga sidor och en trummis med energiläckage kan vara riktigt uppiggande. Jag älskar när "I feel you" utvecklas till något som förmodligen är det tyngsta jag upplevt i Globen (och jag har sett diverse metal här). Jag älskar när de betar av favoriter som "Enjoy The Silence", "Question Of Time", "Stripped", "Never Let Me Down Again", "It's No Good" och "Policy Of Truth". En låtlista att dö för. Lägg till ett stycke blyad "Personal Jesus" och den stötiga LP-versionen (inte den poppiga singelmixen) av "Behind The Wheel" och ni förstår att framför allt den andra halvan av söndagens konsert var av yppersta världsklass, bland det bästa jag sett faktiskt.
Vad är det då som drar ner betyget? En trevande start som sagt, några rätt smaklösa inslag i en annars smakfull ljus- och scenshow - framför allt några rätt trötta filmer och animationer. Dessutom tillhör jag inte dem som uppskattar Martin Gores solosång, visst behöver Gahan vila men Gores crooneranspråk har alltid framstått som gravt överskattade i mina öron och han får ett par nummer för många på egen hand. Publiken tycks dock vara med även på de noterna.
Live är Depeche Mode ett väloljat maskineri som säkert till viss del går på rutin men när de är bra är de helt enkelt bäst. Extra plus dessutom för förbandet - hur ofta bryr man sig om förbandet? Nitzer Ebb är synthveteraner som likt huvudbandet fortfarande är vitala och levererar en energisk show och dessutom passar på att blidka talibanerna. "Join The Chant"? Ja, varför inte? |
|
  Niclas Gustafsson 2010-02-04 |
|
|
|
|
|
|
|