|
|
|
|
 |
| Usel start, men det tar sig |
| Rammstein förvånar genom att inte alls gå mig på knock. Trots påkostad pyroteknik och upprepade försök till show lyckas de inte få mig på fall, även om det börjar hetta till lagom till kvällens enda ballad. |
|
Förvisso inleds kvällen lovande. De båda gitarristerna slår sig mäktigt igenom scenridån med varsin slägga i handen. Mitt i allt dyker Till Lindemann upp, iklädd ett slaktförkläde och sjungandes med klarlysande tänder. Framförandet av låten ”Rammleid” (som självklart låter som om de uppmanade sjunger Rammstein) är dock inte alls vad man hoppats på och medlemmarna ser märkbart stela ut, i likhet med den järnsmidda och betongliknande scenen som tar steget Tysklandssmuts ett steg till. Jag blir inte alls knockad på det sätt som jag väntat mig.
Men Rammstein försöker vidare. Materialet från den senaste skivan har dock svårt att ta fäste. Inledningen med ”B******” och ”Waidmanns hell” blir därför inget annat än usel, trots upprepade publikflörtningar och pyroteknik. Det tar faktiskt en hel halvtimme (!) innan bandet kommer igång och jag börjar bli som smått intresserad. Och då har vi ändå genomgått en inte alls igenkännbar ”Keine lust” och en makaber laserlysande dockslakt i ”Wiener blut”. Än mer chockad blir jag när det är en ballad som för Rammstein åter på banan – ”Frühling in Paris” från det senaste släppet.
Men kanske är det just detta andrum som jag och bandet behöver? För sedan tar det sig låt för låt. Starkast lyser helt klart ”Ich tu dir weh”, både showmässigt och musikaliskt. Det verkar som det är här som Rammstein är i sitt esse. Till Lindemann sjunger för en gångs skull fläckfritt, något som vi tyvärr inte blir bortskämda med för kvällen, och de andra medlemmarna ser extra roade ut när keyboardisten Christian Lorenz förvandlas till en man i guld, perfekt inramad i varande schlagertider. Det tråkiga men också kanske det roligaste är att det är Lorenz som i princip får göra allt denna kväll. Det är han som får showa, det är han som tvingas ut på en båt genom publikhavet och hurtigt trampa på sitt löpband medan han spelar på sin keybaord och Lindemann gör försök till sabotage. Lorenz stjäl dock, genom detta, hela showen från resten utav bandet. Ikväll blir det tydligt hur viktig han är i bandet, inte minst musikaliskt, då hans synthslingor höjer låtarna flera snäpp – kanske mest tydligt i ”Du hast”, förstås.
”Du hast” blir också kvällens egentliga enda stora höjdpunkt, i alla fall om man får tro publiken. Ett otroligt jubel utbryter då och något liknande får man inte uppleva senare under kvällen. Faktum är att stämningen är rätt så låg. Om det beror på att majoriteten i publiken är lite äldre eller att Rammstein inte sköter sig fulländat låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att ståplatspubliken inte röjer som de borde och att sittplatspubliken snällt sitter kvar, och inte står som de brukar göra när de är i extas. Förvisso är ju Rammsteins spelningar lite som en film och att sitta och enbart betrakta är inte heller helt fel. Man vill ju inte gå miste om minsta möjliga detalj i showandet. Att det är mycket eld inblandat är tydligt. Att det är för mycket eld är lika tydligt. Jag skulle hellre ha uppskattat lite roligare och idérikare saker att lägga turné- och biljettpengarna på än pyroteknik. Elden blir väl framträdande, i synnerhet under ”Benzin”, förstås. Den roligaste detaljen blir då istället i singeln ”Pussy” när Lindemann genom en jättepenis sprutar ut sitt skum över publiken. Det momentet höjer faktiskt den rätt så mediokra låten till klart över medel.
Showandet till trots, musikalsikt är Rammstein inte tillräckliga denna kväll. Det är bara i redan nämnda ”Ich tu dir weh”, och i avslutande ”Ich will” och ”Engel” (torts att den stackars kvinnliga vokalisten inte ens avtackas utan tvingas smygas ut bakvägen) som det känns riktigt bra. Och med den usla starten som gavs kan jag inte höja betyget allt för mycket. Biljettpriset (795 kronor) känns också smått överdrivet, men visst är det ändå en ynnest att få ha sett denna tyska bomb som tycks älskas av så gott som varenda svensk kotte. Knockad blev jag då inte och jag går inte därifrån med en utlovad ”wow-känsla”, men ändå är jag rätt så imponerad – dock med vetskapen om att det skulle kunna ha blivit så mycket bättre än så här. Ibland ser det faktiskt nästan ut som att livespelningarna endast är en stor lek för Rammstein. En urspårad sådan, som inte riktigt gick hem denna kväll. |
|
  Jacob Ottoson 2010-02-21 |
|
 |
|
|
|
|
|